2020 Vad kommer vi att minnas?

Just nu, i stridens hetta, mot ett virus som mer eller mindre lamslagit vår värld under snart ett års tid. Just nu tänker jag att detta år kommer vi minnas som en lång rad av inställt, en lång väntan på en kram, en sorg över alla som lämnade oss. För tidigt. I ensamhet.
Eller så blir det annorlunda. Jag sitter här och minns, året är 2025. Kanske ger tankarna på 2020 mig ett leende på läpparna. För all tid som plötsligt fanns, bara för mig, min man och våra djur. Jag minns hur intensivt vi fick uppleva skiftningarna i naturen. Genom upptäcktsfärder till fots, till cykel och häst. Där tid inte spelar någon roll, eller är oändlig, skärptes vår närvaro. Öppnades våra sinnen för att upptäcka den första gula lilla vintergäcken under ett visset höstlöv, de svällande knopparna som fick bokarna att svagt skifta från brunt, till ljusaste nyansen av grönt. Jag minns hur underbart söta tomaterna blev, för jag hade tid att bry mig om dem. Det välskötta trädgårdslandet med stolta kronärtskockor och rekordskörd av sockerärtor. Våra två nya lägenheter som stod färdiga precis i lagom tid till första sommargästerna anlände. Myllret av barn, utforskande alla Arnhögs äventyrliga platser, föräldrar som satt i bersån med ett glas vin. Grillarna. Vår nya häst Dufa som med sitt försynta sätt klev rakt in i hjärtat, även på den tuffa flockledaren Hulda. Och så vår nya favoritsport - mountain bike flying. En stormig dag som denna, sydlig vind 25 sekundmeter i byarna. Cykla på stigarna bort till Sandhammaren. Sen ut på stranden, snabbt förbi sanddynerna för där blästrar sandstormen hyn och tar sig in i ögon och mun. Vinden i ryggen och så är det bara å åk. Utan ett enda tramptag ända hem, vi mätte 30 km i timmen. Varje dag - ett äventyr.