Det där med att skaffa hästar är inte helt okomplicerat

Detta är historien om Vé, en islandshäst vi ägde under en månad. Välutbildad, snäll som ett litet gosedjur. Speciellt utvald för att vara Rolands första egna häst. Han är provriden, töltar som en maskin. Eller töltmoppe som det heter i islandshästvärlden. Sällskaplig och väluppfostrad. Inga problem med fång eller eksem. Vi bestämmer oss för att han ska bli vår första häst på Arnhög. Det tar fem sekunder att lasta honom i transporten och han står snällt hela vägen till sitt nya hem. På vägen hämtar vi även upp vår andra häst på Arnhög. Det svarta stoet Hulda. Vé föddes som hingst vilket alla pojkhästar gör, och så blev han kastrerad vid ett års ålder. Helt normalt. Att kastrera en häst innebär att förmågan att göra ston med föl tas bort. Alltså själva sexdriften. Vi ställer våra två sötnosar i varsin hage och går in för att äta middag och fira att vi äntligen fått hästar på Arnhög. Ett par dagar till får de gå och nosa på varandra över elstängslet, sen släpper vi dem i samma hage. För så vill vi att det ska vara. Hästarna ska gå tillsammans, ute dygnet runt, använda vårt fina nybyggda vindskydd. Islandshästar har väldigt mycket kraft i sig, det ser vi direkt. Det lilla gosedjuret Vé höjer sin korta nacke i en båge och gnäggar djupt nerifrån magtrakten. Hulda är inte intresserad. De står rumpa mot rumpa och sparkar allt vad de orkar mot varandra. Hästar brukar hålla på så här ett tag, de lugnar nog ner sig. Tänker vi.
Men lugnar ner sig är precis vad det inte gör. Vi har Katrin Nyman här på besök i en vecka, en god vän och absolut auktoritet när det gäller att förstå sig på hästar. Vi tränar dem med repgrimmor på ridbanan, och sitter upp barbacka för en härlig tur på stranden. Jag rider på Vé, och märker ganska snabbt att one rein stop inte fungerar på en islänning, de har helt enkelt för korta halsar. (one rein stop innebär att man böjer huvudet på hästen åt sidan, så att den stannar) Tur att han är snäll Vé, jag sitter där jag sitter och han springer lite som han vill, helst dit där Hulda är. Det är en intressant upplevelse. Jag inser att detta inte är en liten gosenalle utan en hingst, om till varje pris vill vara nära sitt sto. Någonting hos honom har väckts till liv, en slumrande drift. Eller så är det Huldas långa svarta ögonfransar som är oemotståndliga. Till henne vill han till varje pris. Och jag har som sagt inte så mycket att sätta emot. Turen avlöper tämligen väl i alla fall, men jag börjar tänka att det här kan bli problem. Om en icke ridvan person sitter på Vé och han får för sig att betäcka Hulda mitt under en ridtur. De får gå i samma hage igen. Han lugnar nog ner sig.
Morgonen därpå.
Utmattad Hulda rusar runt i hagen med Vé efter sig. Hans ädlare delar hänger ut i all sin längd och så fort hon stannar upp försöker han våldta henne. Vi ställer dem i varsin hage igen. Hulda lägger sig ner för att vila, så långt ifrån Vé som hon kan. Hingsten Vé springer fram och tillbaka utmed stängslet och kallar förgäves på hennes uppmärksamhet.
Men typ alla här omkring har sto och valack i samma hage. Det borde lugna sig, han är ju så fin (när han visar den sidan). Roland ska leda honom från hagen, Vé stegrar sig mot honom. Ta inte bort mig från mitt sto säger han med all sin isländska urkraft. Vi får ta ett beslut, Vé måste bort härifrån. Vi ger Hulda en annan kompis i hagen, hennes halvsyster Hera. Kärt återseende, de kommer från samma uppfödare. Nu har hingsten Vé fått två ston. De går i hagarna bredvid varandra. Jag åker till Malmö på qigongkurs i fyra dagar och ägnar inte hästarna en tanke.
Tillbaka igen, fylld av härlig kärleksenergi. Tänker jag ska ta mig en ridtur med Vé. Märker redan när vi ska gå från hagen att detta kommer inte gå bra. Han skriar vilt efter sina ston och dansar runt mig. Jag påminner honom om vem det är som är ledaren och får upp honom på ridbanan. Där börjar - maktkampen. Underskatta aldrig en isländsk häst, det är min lärdom. Vé vill till varje pris vara i den delen av ridbanan där han kan se stona. Jag vill till varje pris att han ska vara i den andra delen av ridbanan, att han ska stå lugnt, ha fokus på mig och låta sig borstas. Men vad är väl en sextioplus käring jämfört med den förföriska Hulda och snyggingen Hera? Valet är klockrent för hingsten Vé som visar upp hela sitt register av hingstbeteende och jag är så himla glad att han bara är typ enochfyrtio hög när han reser sig på bakbenen. Men stark som en oxe, och med den där kompakta kroppen. Repgrimma har hittills i min värld varit allt som behövs för att man ska kunna hålla emot. Icke. Vé vinner gång på gång. Jag ringer Katrin. Får några tips och lycka överlista ormen. Efter två timmar är vi utmattade båda två, vi når någon sorts peace agreement. Men någon ridtur blev det icke. Däremot fullt fokus på att hitta Nytt hem till Vé.
Kollar Hästnet efter folk som söker välutbildad islänning. Familjehäst, ja absolut, om ni kan garantera att det inte finns några ston i närheten. Så dyker den upp - annonsen. Sökes - små valackar till stor teateruppsättning utomhus. Ska vara orädda, check, självsäkra, check.
Ibland är det helt klart att någonting är meningen. Det tar bara några dagar så ska en kvinna komma och titta på honom. Jag pratar med Vé, skärp dig så får du ett kul liv. Du ska bli Hobbit häst. Få allas uppmärksamhet. Uppträda inför tusentals människor. Det låter väl kul. Förmiddagen sniglar sig fram, jag är nervös. Tar mig inte för någonting, tänk om han visar upp sitt hingstbeteende, sticker iväg, stegrar sig, vägrar lyssna. Jag tar in Vé i stallet. Låter Hulda stå inne också så han inte känner sig ensam. Kvinnan kommer på utsatt tid, vi fikar, pratar, det känns bra. Det här är en riktigt erfaren hästkvinna, av den gamla utdöende sorten. Hon tycker direkt om Vé, berömmer hans exteriör, läser av hans personlighet. Jag håller andan. Vi har planerat ridtur men hon avböjer, inte nödvändigt. Vé sköter sig exemplariskt, det är som att han förstått vad jag sagt till honom. Kvinnan kollar om han är skygg och han bara gäspar, rör sig inte ur fläcken. Hon kollar att han kan backa och flytta sig. Det kan han, sen står de bara där och hänger med varandra, Vé och hans nya ägare. Så känns det.
Hon ska höra av sig dagen därpå, ge ett bud. Det blir eftermiddag, jag kan inte vänta längre utan ringer upp. Håller andan igen, det är något som känns lite fel i telefonen. Så kryper det fram, hon vill inget hellre än att köpa Vé men inser att projektet inte har nog med pengar för vad han är värd. Jag ber henne klämma fram det, budet. Och det är högre än vad jag tänkt så jag accepterar. Och dagen efter lastar jag honom och kör upp till deras gård. Han bondar direkt med sin nya flock, visar att han är the cool guy, bevärdigar mig inte med en blick.
Om ni vill se Vé in action kolla in Hobbitten i Dyrehaven mellan Köpenhamn och Helsingör.
Önskar dig lycka till lille vän.
Och i stohagen är det numera väldigt lugnt.