Jordfräs - en dag på landet

Jag är sjusovare, Roland är femsovare, eller möjligen halvsexsovare. Det innebär att vi möter varandra, springandes. Jag på väg ut på morgonens joggingtur, och Roland på väg hem. I morse möttes vi i vägkorset nedanför Christian och Maries gård. Där stod redan en liten klunga människor, vi anslöt oss, som man gör när det viktigaste i livet inte är att sätta nytt rekord på springrundan, utan att få höra väsentligheter om livet, det verkliga livet alltså, från människor irl.
I morse var sanden blöt efter nattens skyfall, jag sjönk ner lite mer än vanligt och blev lite tröttare än vanligt. Vilket kan avhjälpas med att stå stilla en stund, hämta andan och kolla in solen som höjt sig en bit över havet. Hemma igen var det dags att se till odlingarna. Det har börjat spira i några av krukorna, men kryddorna vill inte ta sig - alls. Kanske ska göra som de stod på fröpåsen, blanda jorden med sand, tänkte det var onödigt. Men det har gått rätt många dagar nu utan livstecken. Det flesta frön ska sås direkt på friland, när jorden reder sig som det heter. Där vårt friland ska ligga finns det bara gräsmatta. Och där vi har friland ska vi så - gräs. För där ska hästarna som vi inte ännu har gå och beta. Hänger ni med? I alla fall. För att göra om gräsmatta till potatisland behövs jordfräs. Efter frukost med hembakat surdegsbröd och Ystad Allehanda tar vi oss an projektet. Bäst är att hyra en. På JHL i Östra Tommarp. Jordfräsar är stora och tunga och kan inte slängas in i en baklucka. Så då blir det till att hyra släp också. Men, vi kanske ska köpa ett i stället, vi bor ju på landet. Roland smålänning tycker det ska vara billigt, Roland gårdsägare tycker det ska vara ett ordentligt släp med glasfiberhuv. De där kraven går inte riktigt ihop.
–Men varför köper vi inte ett hästsläp i stället, säger jag. Vi har visserligen ingen häst, men de är bra och stabila och rymliga. Sagt och gjort. Vi beger oss till Löderup där det finns en man och hans son som importerar och säljer fina hästsläp från Frankrike och Tyskland. En bra sak med att bo här på Österlen är att det är nära till det mesta, även om man får åka lite kors och tvärs. En annan bra sak som vi verkligen gillar är att människorna här älskar att prata, och tar sig tid. Så, vi fastnar (som vanligt) hos sonen som säljer på oss ett släp som får alla nöjda - smålänningen, gårdsägaren och hästkvinnan. Sitter på hans kontor och delar historier i typ en timme. Vidare, nu med släp, till Östra Tommarp. (Efter en liten avstickare med bara en kvarts pratande hos byggaffären i Löderup.) JHL är en affär som har i princip allt man kan tänka sig behöva när man har en gård. Utom levande djur. Lars kommer emot oss, han cyklar till jobbet från hemmet i Skillinge varje dag. Han och Roland (som är stamkund på JHL) har lärt känna varandra. Vi pratar på ett tag, bland annat om morgonens möte i vägkorset (om ni kommer ihåg) där Lars också deltog. Till avdelningen för uthyrning av maskiner. Efter en stunds trevligt småprat blir vi förevisade fräsen, den är röd och fin. Men var sitter startknappen? Och hur stänger man av den? Den erfarne Lars tillkallas. Ska man verkligen dra ut tändstiftet? Fyra personer och en fräs går ut på lagret för att kontrollera om åbäket behagar starta och stanna på kommando. Det gör den, och sen måste vi ju stå kvar och prata ett tag om en massa andra viktiga ting i tillvaron. 
När vi är hemma på gårdsplanen igen har hela dagen gått, det börjar skymma och beslutet att hålla kväll som de säger här nere är lätt att fatta. För inte spelar det någon roll när man gör saker och ting, eller hur fort det går. Det som verkligen räknas är relationerna, historierna, åsikterna och funderingarna. Oss människor emellan.