Tankar om ett träd

Du syntes på långt håll. Reste dig högt och stolt över Arnhögs lilla oas här på den Österlenska slätten. Du var centrum här på gården. Troligen har dina förfäder vuxit här långt innan människor kom på att detta skulle bli en boplats. För sådär trehundrafemtio år sedan. Du valde en växtplats och bredvid din stolta stam valde man att förlägga ett boningshus. Eller så planterades du, av någon som tänkte att en lind blir vackert att ha bredvid huset. Du var stor, mäktig, frisk och levande. Klart du ska få stå kvar tänkte vi och flyttade in för ett år sedan. Hem för duvor och skugga åt sovrummet. Somna i din trygga famn o vackra lind. Beslutet kom smygande. Mina Nej! blev svagare. Varför? Kan man inte riva huset och bygga ett nytt någon annan stans så att linden får den plats den behöver? Eller beskära, tukta. Kändes inte rätt. Kommer inte gå bra sa arboristen. Jag stod i månskenet och höll handen på din stam. Grät en skvätt, kände mig hemsk. Vad har jag för rätt? Varför ska alltid naturen flytta på sig när vi människor ska fram. Jag är inte ett uns bättre än regnskogsskövlarna. Så gick tankarna. Känslor svallade som vågorna mot stranden under morgonpromenaden med Chia.
Igår var de här. Lyckades få ner halva trädet. Sen gick motorsågen sönder. Det som är kvar av dig får lite tid att fatta vad som håller på att hända. Du har lika mycket rötter neråt i jorden som din mäktiga krona reser sig uppåt. Visst kan du skicka iväg ett skott så det växer upp ett nytt litet lindbarn längre ut på gräsmattan? Det är så ni gör, det är därför ni kan bli flera tusen år gamla. 
Och, det blir mycket ljusare, utsikten mer magnifik, solen kommer åt på nya ställen, det kommer gå att odla persikor vid väggen där du stod.
Men, till priset av ett sår i själen.