Varför hamnade vi på Österlen?

Varför hamnade vi på Österlen? Är en fråga vi ofta får. Ja, varför hamnar man där man hamnar i livet? Är det jobb, kärlek, äventyrslusta, eller helt enkelt slumpen som styr?  Vi vet precis när vi bestämde oss. För att testa en livsstil som vi under ett par år gått och sneglat på, men inte känt oss mogna för. Slå oss ner, sätta spaden i jorden, ha djur, odla egen mat. Det var på Kuba, för lite mer än ett år sedan. Vi hade cyklat i en månad och nu unnat oss en natt på ett tjusigt hotell. Kanske blev vi inspirerade av de jordnära, öppna och glada människor vi mött på vår slingrande färd genom den del av Kuba dit massturismen inte hittat. Människor som lever enkelt men som är så otroligt generösa. Som har tid, att hjälpa en medmänniska, att samtala om livet. Vi tittade på varandra och sa - vi gör det. Vi köper en gård. Vi satte oss med jordgloben för att fundera ut var den skulle ligga. Efter några varv bestämde vi oss för Sverige.
Riktigt vad vi var ute efter visste vi däremot inte när vi började titta på tänkbara objekt. Vi åkte på slingrande grusvägar genom oändliga skogar. Kom fram till platser där vi skulle kunna förverkliga allt vi hade på listan. Men, det var något som saknades. Människor. Hur långt får det egentligen vara till affären? Var är grannarna? Kommer någon vilja hälsa på oss om vi slår oss ner här? Vi satte upp nya kriterier, cykelavstånd till mataffär var ett av dem. Levande landsbygd var ett annat. Närhet till vatten byttes mot, närhet till havet. Även om den råfuktiga havsdimman  åt sig in genom lager av kanadensiska dunjackor när vi var här och rekade i mars förra året. 
Vi levde i ett vinterparadis, på fjortonhundra meters höjd i Kanadensiska Klippiga bergen. Där våren bara är ett begrepp utan innehåll (förutom snö), man kliver ur skidpjäxorna någon gång i juni, och i sandalerna. Naturen exploderar under ett par månader, sedan är det dags igen. För skidpjäxorna. Roland som levt med långa, kalla vintrar i över fyrtio år ville så långt söderut som möjligt. Lena tänkte att hon skulle sakna snön, men i gengäld kunna galoppera på stranden. Man kan inte få allt. Och när detta skrivs har hösten övergått i vår. Vitlöksskotten tittar upp ur jorden, marken i skogen är täckt av snödroppar och vintergäck. Och Lena frågar sig, snö, varför då?